Spilld kvinnokraft

av joanna 2 juni 2011 kl 11:26

Ja, nu gör jag det igen. Jag ska ge mig in i en debatt som jag egentligen hade bestämt mig för att aldrig ge mig  in i eftersom den här debatten aldrig kommer att få något slut. Det finns ingen lösning, bara olika åsikter och ingendera lägret kommer ändå att kunna övertyga det andra om att dom har rätt. Men nu kan jag ändå inte låta bli att lufta lite åsikter om hemmamammadebatten som pågår bland annat här, här, här, här och här. Och jag vet knappt var jag ska börja.

Jag förstår verkligen hela grejen med solidariskt tänkande i samhället. Alla betalar vi skatt av solidaritet, okej vi kanske betalar för att vi måste, men hur som helst, det är solidaritet det handlar om. Men att alla skulle tvingas att föra sina barn på dagis i tidig ålder, tvingas dela på föräldraledigheten rakt av, av solidaritet? Att kvinnor som vill vara hemma med sina barn länge skulle tvingas ut i arbetslivet för att befrämja löneutvecklingen hos karriärshungrande medsystrar??? Såna uttalande får mig att koka.

Jag var nog den sista personen som trodde jag skulle vilja vara hemma i åratal med mina barn. Jag siktade stenhårt på en karriär, ville inte ens ha familj, och skulle jag ha familj, så skulle jag minsann inte låta det stoppa min karriär. De eventuella barnen skulle få gå snabbt på dagis och jag skulle jobba på. Jag har själv gått på dagis sen jag var ett år och jag minns tydligt att jag trivdes utmärkt, att jag älskade dagistanterna, och min relation till min mamma har inte skadats av ‘separationen’, vi är nära som få trots att mamma jobbade och jag var på dagis. Jag hade alltså inga som helst fördomar mot att sätta barn på dagis tidigt, tvärtom tyckte jag nog att det kanske var att föredra. Lite ‘spilld kvinnokraft’ att vara hemma i åratal tänkte jag. ‘Waste of potential’. Oj oj oj, vilken överraskning som väntade mig!

När William föddes hände det jag aldrig i min vildaste fantasi kunde drömt om att skulle hända med mig, jag blev hemmamamma i kropp och själ. Det var som att hitta hem, att äntligen känna att ahaaa, det var ju det här som var meningen med mitt liv, just nu. Jag älskar att vara hemma och sköta mina barn. Jag skulle aldrig, ens en sekund, byta ut dessa år hemma med mina barn mot ett liv med karriär. Jag vet att det är det bästa för oss, för mig, våra barn, vår familj som helhet. Vad som är bäst för nån annans familj har jag ingen rättighet att uttala mig om. Men jag skulle nog dö litegrann om jag enligt lag skulle tvingas att sluta amma min sexmånaders med våld o gå på jobb av solidaritet till kvinnor som vill ha högre löner.

Jag tänker inte ens ge mig in på argument om varför man ska vara hemma med sina barn länge, för det finns inga entydiga svar på om man borde det eller inte. Det finns lika många studier som visar att barn mår bättre och utvecklas bättre på dagis som det finns undersökningar som visar det motsatta och som visar att hemmabarn mår bäst. Det är heller ingen vits att dra in argument om biologiska skillnader eftersom var och en hittar motargument om dom vill, som att man inte behöver amma utan kan ge flaska osv. Där kommer de olika lägren heller aldrig att kunna enas. Alla kommer ändå göra som det känns bäst för just deras familj oavsett vad olika studier visar, och så bör det också få vara.

Jag är väl enligt alla jämställdhetsförespråkare helt puckad när jag är av den fulla åsikten att nyckeln till lika löner för kvinnor och män inte kan ligga i att straffa kvinnor ytterligare? Att begränsa kvinnors val ännu mer istället för att jobba för mer valfrihet? Är det bara jag som fått hela grejen om bakfoten men hur kan nyckeln till jämställdhet ligga i att man skall göra män och kvinnor mer lika? Att dom ska leva exakt likadana liv? Är det verkligen jämställdhet?? Inte i min värld. För mig är jämställdhet att värderingar som vi traditionellt kallar kvinnliga/manliga värderas lika högt. Dvs jag tycker inte att vi ska sträva efter att alla ska vara lika mycket ute i arbetslivet utan efter att det ska vara lika mycket värt i samhället att vara hemma och sköta barn som att gå på jobb. Jag vill påstå att dom som sköter om barn gör bland det mest värdefulla jobb man kan i samhället, oavsett om dom sköter sina egna eller andras barn. Sen om det är kvinnorna eller männen som gör detta ska spela mindre roll, men jag tycker helt enkelt att den som vill, och trivs med att sköta barn ska få göra det, oavsett om dom är män eller kvinnor.

Det absurda i det här sammanhanget är att dom som motsätter sig fenomenet hemmamammor skulle applådera om en pappa valt att vara hemma med sina barn i fem år, medans det är osolidariskt och 1700-talstänk när jag gjort det?? Var är logiken i det? Varför är tummregeln alltid att bara man bryter mot könsnormen så är det rätt? Borde det inte vara personlighet, värderingar och smak som dikterar vad man ska/får göra med sitt liv, inte könet? Är det inte det jämställdhet handlar om?? Men det gills tydligen inte om man har ett livskall som följer den traditionella manliga/kvinnliga rollen. Då är det plötsligt bakåtsträvande och osolidariskt.

Dessutom vill jag påstå att fast vi utåt sett är en väldigt traditionell familj där pappan jobbat och mamman varit hemma i alla år, är vi bland de mest jämställda familjer man kan hitta åtminstone enligt min definition av ordet. Våra barn är snarare pappiga än mammiga trots att jag varit hemma. Pojkarna vill att pappa ska trösta när dom slagit sig och pappa ska borsta tänderna, osv. Magnus både bykar kläder, handlar mat och städar mer än jag gör. Jag har all frihet i världen att göra vad jag vill för att ‘utveckla mig själv’ som det så fint heter. Mitt jobb hemma med barnen värderas hos oss lika högt som det att Magnus drar in pengarna. Jag är inte det minsta kuvad, hunsad eller vad man nu påstår hemmamammor blir. Som familj är vi lyckligast såhär och att nån annan ska sitta och bestämma att vi inte får må bra på vårt eget vis för att karriärister vill ha högre lön gör mig rosenrasande.

För mig, oss, är familjen viktigare än pengar. Jag hinner jobba, realistiskt kommer jag hinna jobba mer än 40 år ännu efter att jag är klar med hemmalivet, så jag hinner tjäna pengar om det blir viktigt för mig då. Låt oss som vill vara hemma med våra barn göra det ifred! Jag försöker inte tvinga nån som inte vill vara hemma länge att vara det, den rättigheten har inte jag, varför inbillar sig då vissa att dom har rättigheten att rynka på näsan åt oss som väljer att vara hemma och njuta till fullo av tiden med våra barn? Jag är garanterat billigare i drift än dom flesta, så argumentet att hemmamammor kostar pengar för samhället funkar heller inte. Jag har fått minimidagpenning sen första månaden jag varit hemma med William. Fem år på minimistöd eftersom jag bara hann studera innan jag blev hemma med honom. Inte ens lite förhöjt dom först nio månaderna. Och på det lilla skitstödet betalar jag ändå skatt. Tre barn hemma på heltid som inte kostar dagisplats, att hitta nåt billigare samhällsekonomiskt är nog svårt.

Istället för att fokusera på hur andra gör med sina barn och försöka komma åt jämställdhetsproblemen på det viset, hur skulle det vara om var och en fokuserade på sina egna barn? Genom att uppfostra våra barn till vettiga värderingar. Genom att lära våra söner att dom ska behandla flickor och pojkar lika oavsett om dom klär sig i rosa, blått eller neongult? Genom att lära våra flickor att dom kan välja, att dom har alla val som pojkar har? Och att dom valen är lika värdefulla oavsett om dom väljer att sköta barn hemma eller söka sig till toppen av ett företag eller politiken? Och detsamma förstås med våra pojkar, lära dem från små att dom får välja, hemmapappaliv eller karriär, att ingendera är värt mer eller mindre än det andra? Hur skulle det vara om vi skulle börja med oss själva? Genom att sluta döma ut hemmamammor som ‘less than’ karriärsmammor? För jag ser faktiskt inte hur kvinnor som motarbetar hemmamammor tror att det kan befrämja kvinnofrågor? Att vi själva nedvärderar typiskt kvinnliga kvalitéer och går ut med budskapet att vi ska sluta vara så ‘typiskt kvinnliga’ ? Hur kan det ge signaler om att kvinnor och män är lika värda??

Share on Facebook

49 kommentarer

[...] jag via bloggen igen hamna i ett reportage i tidningen. Inlägget som ledde till det hittar man här. I Juni inledde vi semestern. Värmen kom. På allvar.I hettan deltog några väninnor och jag i [...]

av Året som gick 2011 del 1 « Inredningsdrömmar och rackarungar 2 januari, 2012 22:33. Svara #

[...] har jag förresten varit iväg och gjort nånting spännande, jag har varit och diskuterat den här debatten. Håll utkik i onsdagens [...]

av Starstruck - Inredningsdrömmar och rackarungar 13 juni, 2011 17:16. Svara #

Fint skrivet. Håller med dej.
Tiden då barnen är små går inte i repris. Du hinner nog jobba ännu, till lust och leda.
Jag tror inte nån mamma på dödsbädden ångrar att de varit hemma med sina barn i stället för att göra karriär.
Undrar om kärriärkvinnor är lyckliga, på riktigt?

av Gitta 6 juni, 2011 13:54. Svara #

Tack! Jag tror nog att ‘ven karriärskvinnor kan vara genuint lyckliga, jag känner flera. Men för mig är det här det viktigaste och roligaste, just nu, i alla fall. Vad nån annan vill göra lägger jag mig inte i och önskar samma frihet tillbaka.

av joanna 12 juni, 2011 19:55. Svara #

Jag e hemma med mina barn (1 och 2,5 år) och har varit hemma sen den äldre föddes och stannar åtminstone tills den yngre fyller 2. jag är ekonom till utbildningen och bland mina gamla studiekompisar är det här ett ovanligt fenomen. De flesta är mycket karriärmedvetna och börjar jobba före barnet är 1/alternativt har de inga barn. jag har fått utstå en hel del kritik och fräcka kommentarer. De flesta tycker väl att jag sumpar min ”karriär”. (hann jobba 5 år innan jag fick barn) medan de som inte själva har barn tycker att jag är lat och oftast frågar mig hur länge jag ännu ska vara på semester. Sen ifrågasätts också det att mitt äldre barn inte går heltid på dagis (i min kompiskrets är det väldigt vanligt) så att jag sku ha lite mera tid för mig själv. Jag brukar svara att de nog ännu hinner gå på dagis och så länge jag är hemma så kan jag väl/ vill jag vara med mina barn. Nu hade jag egentligen ingen point i det här utan är kanske mest störd över att man alltid när man träffar nån ska måste försvara sitt eget beslut och förklara sig till varför man är hemma.
Det är klart att det finns en alternativkostnad för att man stannar hemma. Nu inser man väl själv att ens 3-4 år utanför arbetslivet kostar en i ”karriär”. Men å andra sidan så tycker jag nog att mina små barn är en betydligt mera givande ”karriär” . Och det är mitt val.

av helsingforsaren 5 juni, 2011 08:49. Svara #

Eldfängt tema minsann… Har alltid själv tyckt att det är självklart att man som kvinna (och man för den delen också) ska göra som det känns bäst. Men det finns ju alltid dom som ”vet bättre” än man själv. Eller som tror sig göra det alltså. En liten och kanske aningen sorglig aspekt i denna diskussion, är vi ensamma föräldrar som helt enkelt inte har möjlighet att stanna hemma även om vi vill det. Jag blev ensam när min minsting var 7mån och stannar hemma till i höst då jag återvänder deltid till mitt jobb. Ack o ve så gärna jag hade stannat hemma ännu en tid med henne och hennes syskon. Men det är en helt omöjlig ekvation. Även frågor om jämställdhet hemma och i samhället överlag plågar mig, eftersom jag som helt ensam mamma bara kan ge en förebild där jag gör allt och tar allt ansvar. Så diskussionerna om detta tema gör mig alltid lika illa till mods. Och med det inte sagt att ditt inlägg eller den argumentation du för, gör det, du verkar vara öppen och tolerant. :) Men det är konstigt hur vissa diskussioner, som denna, överlag så lätt spårar ur och tar tokiga dimensioner.

av ensamma mamman 3 juni, 2011 22:35. Svara #

Tänkte ännu skriva att jag ju verkligen inte är någon karriärist. Mina äldre barn var jag hemma med länge, min yngsta ngt kortare. Orsaken till det var att jag hade bytt jobb efter mina äldre barn och kände att jag VILLE gå tillbaka fortare. Ändå har jag aldrig jobbat 100 %, mina barn har aldrig behövt vara långa dagar på dagis. I mina ögon är det det bästa av två världar! Att ett barn får vara hemma mycket men ändå träffa andra människor också. (ok det kan man ju göra ändå förstås!).

Dessutom har vi ju alltid delat mycket på skötseln av barn. Tycker det sämsta scenariot är faktiskt att mamman sköter barnen till 100 % och pappan måste tillbringa mycket tid på jobbet och försörja familjen = se sina barn lite. Då tycker jag det är bättre om båda föräldrarna jobbar normala tider.
Tycker att det ändå är hedervärt om man orkar vara hemma med barnen, men ser då gärna ändå att kvinnan ger plats åt mannen också och inte gör barnen till nån sorts ‘karriär’.

av Elsa 3 juni, 2011 22:17. Svara #

Jag förstår alla dina argument och håller även med dig till viss del, men fortfarande förstår jag inte riktigt hur dessa argument är relevanta till det som diskuteras? Jag har aldrig sagt att jag inte tycker man ska dela vårdledigheten med pappan, OM det passar den familjen, praktiskt, ekonomiskt och smakmässigt. Mina barn ser inte sin pappa nå lite alls fast han jobbar 100% och jag är hemma 100%, han jobbar 4 dagars veckor och regelbundna tider, passar oss perfekt. Jag tvivlar inte en sekund på ett sättet ni fördelat det funkat bäst för just ER familj. Just för att alla familjer ser olika ut så måste man låta folk bestämma själva hur dom vill ha det. Men här diskuterar vi ju egentligen inte ens det, vad som är bättre för barnen osv, för där kommer det alltid finnas olika läger, alla gör olika ändå, utan snarare om det är rimligt att alla kvinnor ska ut i arbetslivet med våld för att det anses solidariskt ur ett feministiskt perspektiv? Att vi som vill och kan vara hemma med våra barn inte ska få det för att hjälpa andra kvinnor som inte vill eller kan vara hemma få högre löner? Jag skulle gärna höra din åsikt om det? Att du inte skulle ha fått vara hemma mer än säg sex månader med dina äldsta barn, oavsett er privata livssituation och preferenser, för att andra kvinnor ska ha det lättare att ta sig upp i karriärslivet? Tycker du det är ett argument som håller?

av joanna 4 juni, 2011 08:20. Svara #

Hej Joanna:) Nej jag skulle nog verkligen INTE tycka om det om jag inte hade kunnat välja att själv vara hemma med mina barn, i mån av den möjlighet som samhället erbjuder mig. Inte skulle det ju passa vår familj med ngn delad föräldraledighet heller, tyvärr är våra arbeten sådana bara (vill inte gå närmare in på det). Jag har varit länge hemma också, men min minsta började ganska tidigt på dagis, men har alltid varit korta dagar.

Men det jag tycker felar i samhället är ju att man sällan kan/får jobba kortare dagar som småbarnsförälder, om man inte råkar ha en förstående arbetsgivare eller ngt snuttjobb. Och att det ofta blir till det att mamman är hemma med barnen 7-17 (minst), medan pappan jobbar och i vissa fall även jobbar mer än tillåtet ‘för att det ska gå runt’. För visst är det ju så i de flesta familjer att det är svårt att få det att gå ihop ekonomiskt med en lön? (jo jo jag vet nog att det går om man knegar, och små barn kostar inte så hemskt mycket, men redan i skolåldern börjar barn kosta mycket mer). Var det nu inte så att finska småbarnspappor ofta jobbar långa dagar (enl. ngn undersökning?)

MITT ideala familjeliv består av två föräldrar som jobbar normala/kortare arbetstider, så att BÅDA får vara med barnen när de är små. Inte är det ju endast kvinnans rätt det heller, men ofta blir det ju att hon stannar hemma för att hon inte har ngt jobb att gå till och mannen ofta har bättre lön -> leder till att kvinnan har svårare att påbörja sin ‘karriär’. Och jo, klart att det ska vara ett val också, men tyvärr så tror jag att det också finns de som är hemma för att de helt enkelt inte har något jobb att gå till.

Inte är det någon lätt fråga det här, och inte finns det ngt entydigt rätt svar heller… Finländska (och alla övriga) kvinnor har ändå måstat kämpa för sin ställning i samhället, med lika lön, därifrån kommer ju denna diskussion. Jag önskar ju ändå att vi inte gick tillbaka till ’50-talet’, när kvinnor var hemmafruar:))

av Elsa 4 juni, 2011 13:38. Svara #

Bra skrivet! Oberoende om barn nr 2 skulle ha anlänt eller inte skulle jag ha fortsatt vara hemma ännu. Men jag kan lugnt säga att jag i princip är ensam här som gör så. Och det känns inte helt accepterat. Vi anses nog som ”de där finnarna från stenåldern”. Men här har man ju i stället ”sambeskattning”, dvs man gynnas om båda jobbar – typ. Jag tycker att det är intressant att folk tycker att den rätta vägen att gå är att göra det genom begränsningar. En mall passar ju inte alla. Och alla familjer måste ju få välja det som passar dom bäst.

av stufa 3 juni, 2011 21:57. Svara #

Precis! Alla måste få göra som dom vill, man kan inte tvinga in folk i mallar med våld.

av joanna 4 juni, 2011 08:07. Svara #

Eva, du kan väl inte behöva skriva att J haft mer tid, lugn och ro (än du?) bara för att det är bra skrivet, utan ge henne en eloge för det i stället.

av Anonym 3 juni, 2011 12:16. Svara #

Jag tog det absolut inte så! Eva brukar skriva mycket klokt i den här diskussionen hon med och har gjort det många gånger förr, men att ha tid att skriva ett långt inlägg med tre så små barn som hon har är inte det lättaste! Mina pojkar råkade leka nöjt en stund medan Lova sov så jag hann ladda ur mig :D

av joanna 3 juni, 2011 12:19. Svara #

Tack för ordmärkningen.

Fast bra att du Joanna att du inte missförstod mig. (Dessutom kommenterade vi om varandra exakt samtidigt på våra bloggar.) Jag tror du vet att du skrev bra och att jag håller med dig även om jag inte använde det ordet.

av Eva 3 juni, 2011 16:42. Svara #

Ordmärkningen var alltså menad åt den anonyma.

av Eva 3 juni, 2011 16:43. Svara #

Tja, jag å min sida tycker inte att man automatiskt blir en bättre förälder bara för att man är hemma med sina barn. Det tycker jag är en obehaglig antydan faktiskt! Jag kan gott erkänna att jag är en bättre förälder till mina barn, NÄR jag också gör annat, det må nu sen vara jobb eller nån hobby. Orkar vara bättre närvarande helt enkelt. Själv tycker jag inte att det finns ngt rätt eller fel, enda jag tycker kanske är ‘fel’ är om ett litet 10-månaders barn är 10 timmar på dagis 5 dgr i veckan…

Sen skrev du Joanna att du har en nära relation till din mamma fastän du varit på dagis. Och där tror jag faktiskt du slog huvudet i spiken. Vilken sorts relation man får till sina föräldrar tror inte jag beror så mycket enbart på hur mycket de skött om en när man var liten, utan kanske mer på omständigheterna; vilka sorts personligheter man har, hur man passar ihop med sina föräldrar, hur föräldrarna bemöter en osv osv.

Kan berätta att jag själv har mycket dålig relation till min mor som var hemmamamma. Hon var nog hemma av helt fel orsaker tror jag. Kanske för att fly arbetslivet? Då blir det inget bra. Det är just det jag tror åxå ibland att många är hemma just av denna orsak åxå. Att man inte har nåt jobb att gå tillbaka till… Har jag helt fel? Hur sku du Joanna känna då om du hade ett viktigt jobb att gå tillbaka till? Något där du kände att du bidrog med ngt?

Sen tror jag också det ÄR LÄTTARE att vara hemma om man har en man som ändå deltar aktivt i barnuppfostran och hemsysslor. Man känner sig lättare som en ‘slav’ om gubben tar allt för givet bara för att man är hemma. Har jag rätt här också?

av Elsa 3 juni, 2011 11:34. Svara #

Men nu tycker jag i ärlighetens namn att du helt missat poängen i mitt inlägg. jag har aldrig skrivit eller antytt att man på något vis är en bättre förälder om man är hemma med sina barn! Tvärtom så skriver jag ju just att jag aldrig haft fördomar mot dagis, till och med tyckt det är att föredra, har fina erfarenheter av det själv. Jag skrev ju rakt ut att jag förespråkar att VAR OCH EN FÅR VÄLJA SJÄLV vad som är bäst för dem, deras barn, deras familj. Alla passar/vill inte vara hemma, då ska man inte vara hemma. Andra gör det, det är det jag vill åt, att vi som VILL (och kan, har möjlighet osv) vara hemma ska få vara det ifred, utan att vissa personer menar att även vi som vill vara hemma måste föra våra barn på dagis av solidaritet till andra kvinnor som eftersträvar bättre möjligheter för kvinnor på arbetsmarknaden!

Den här debatten handlar ju egentligen inte alls om vilkendera som är bättre eller sämre, jag skriver ju upprepade ggr att jag inte har någonsomhelst rättighet att avgöra vad som är bäst för nån annan familj utom min egen, och jag påpekar ju därför att inte ens biologiska argument eller forskning åt nåndera hållet är särskilt relevanta för allt har ett motargument, åt båda hållen. Just därför ska alla få göra som dom vill även i fortsättningen. Vi som vill vara hemma, må få vara det om vi vill, kan och trivs. Och dom som inte vill eller kan får göra som dom vill!

Den här debatten handlar ju om att en del icke hemmavarande kvinnor tycker att vi som vill vara hemma är osolidariska och att vi drar ner deras löner och därför borde tvingas ut i arbete genom styrd föräldraledighet etc. Man vill att hemvårdsstödet ska slopas helt eventuellt för att staten inte ska finansiera att vissa vill vara hemma med sina barn några år. Det är DET jag är emot, inte förvärvsarbetande mammor!

Sen håller jag med dig i mycket det du skriver, att en relation mellan förälder och barn självklart har mer att göra med hur man bemöter sina barn än om man lägger dem på dagis, men har jag nånsin ens antytt annat?? Det är också klart att det är lättare att vara hemma om man har en man som deltar i hemsysslor och barnuppfostran, men igen är det ju inte för och emot vara hemma vi diskuterar här. Och detsamma med frågan om jag eventuellt skulle känna annorlunda om jag hade ett givande arbete att gå tillbaka till? Det vet jag inte med säkerhet eftersom jag bara studerade innan, men ärligt så tvivlar jag. För jag trodde som sagt aldrig jag skulle känna så här, det kom som en överraskning för mig att jag ÄLSKAR att vara hemma med barnen. Inte i brist på annat, utan framom allt annat. Det ger mig mer betydelse i livet än nåt annat har kunnat innan. Alla känner inte så, och alla behöver verkligen inte känna så, det är inte finare eller bättre på minsta sätt. Men jag råkar känna så, och då tycker jag inte att nån karriärist som inte vill vara hemma med sina barn ska säga åt mig att jag inte får av solidaritet?

av joanna 3 juni, 2011 11:59. Svara #

Sista stycket i ditt svar är ju klockrent, Joanna! Precis så känner jag. Jag har ett bra jobb, och om man kan säga att man älskar sitt jobb så gör jag nog det, jag skulle inte kunna tänka mig ett bättre arbete. Men det är inget jämfört med jobbet jag har som hemmamamma just nu. Det jag gör nu känns så otroligt mycket viktigare och mer givande. Jobbet finns kvar när jag väljer att gå in i arbetslivet igen. Men de här åren jag har varit hemma kommer inte att komma tillbaka.

av Maria M 3 juni, 2011 20:38. Svara #

Maria M: tyvärr så är ju många unga kvinnor i den situationen att de inte har ngt stadigt jobb att gå tillbaka till. Då är de kanske tvungna att söka sig tillbaka till arbetslivet tidigare, just för att få in en fot i arbetslivet…

av Elsa 3 juni, 2011 22:19. Svara #

Elsa: jag uttryckte mig lite dåligt. Jag har ingen fast anställning, tekniskt sett är jag arbetslös nu även om jag inte är registrerad som det… Men jag har turen att ha ett yrke där jag är säker på att få ett jobb när jag väljer att börja arbeta så det kanske inte är så noga hur man säger då. Jag vet att jag har enorm tur där, det är inte så lätt att få ett arbete alla gånger och i.o.m att min situation är som den är har jag ju också mer frihet att ordna mitt liv som jag vill ha det. Du har också rätt i din kommentar att det säkert har hänt ganska ofta att mammor går tillbaka till jobb innan de egentligen skulle vilja, just med tanke på att arbetsmarknaden kan vara hård! Jag ville bara få fram att jag är lycklig och nöjd över att vara hemma med barnen just nu…

av Maria M 4 juni, 2011 21:59. #

Bra skrivet! Jag tror också på att alla bör få välja själv hur man gör. Men sen tror jag såklart också att jag själv har rätt… ;) och att när det gäller små barn kan man inte riktigt prata om ”kvalitetstid”, för dem är det kvantitet som gäller. Jag tror att barnen mår bra om de får vara hemma lite längre, men realiteten är ju den att alltid finns det inte ekonomisk möjlighet att göra så och genom att ge moraliska pekpinnar mot dem som inte håller med en själv gör man bara saken värre, man får väl utgå från att alla gör så gott de kan för att göra det bra för sina barn. Men den här debatten är ju en sån som man knappast når enighet i på länge, om ens nånsin!

av Maria M 3 juni, 2011 08:46. Svara #

Det är just det, att alla måste få välja hur dom själv gör. Vilket som är bättre och sämre för barnen kommer debatteras i evigheternas evighet så vi kommer aldrig få ett svar på det. Var och en måste avgöra vad som är bäst för deras familj.

av joanna 3 juni, 2011 12:06. Svara #

Bra skrivet!

av hemmamamman 3 juni, 2011 07:02. Svara #

tack!

av joanna 3 juni, 2011 12:07. Svara #

tack! :)

av linda 2 juni, 2011 22:03. Svara #

Varsågod :D

av joanna 3 juni, 2011 12:07. Svara #

Amen amen amen! Håller med dig i allt. Jag skulle inte byta bort mitt hemmaliv för nåt annat i världen. Det kan inget samhälle i världen få mig att göra.

av Maria 2 juni, 2011 21:50. Svara #

Och jag tycker inte att något samhälle ska få tvinga dig att byta bort det heller, inte mot din egen vilja.

av joanna 3 juni, 2011 12:08. Svara #

jag kunde inte ha sagt det bättre själv, och jag håller med till hundra procent!

av alegni 2 juni, 2011 18:43. Svara #

Tack :)

av joanna 3 juni, 2011 12:08. Svara #

tack! mycket bra skrivet!

av sara spetsfabriken 2 juni, 2011 16:55. Svara #

Kiva att du gillar det!

av joanna 3 juni, 2011 12:09. Svara #

Bra skrivet, jag är precis av samma åsikt!

av MammaJezzica 2 juni, 2011 15:07. Svara #

Skönt att jag inte är helt ensam med denna ‘konstiga’ åsikt :)

av joanna 3 juni, 2011 12:09. Svara #

Men är det inte lite så också att det att man VÅGAR vara hemma med sina barn som kvinna visar på att man lever i en ULTRAmodern familj?? Man behöver liksom inte bevisa för sig själv och omvärlden att man e så väldigt jämställda utan man funderar mer kring sina egna önskningar istället för att snöa ner sig i jämställdhetsfrågor? Så ser jag nu på mitt hemmavarande… Det sku lika bra kunna vara mannen som e hemma men jag vill det mer än honom så jag FÅR vara hemma. Hur som helst e de ju viktigast att man som familj är nöjd med sitt val – oavsett vad man väljer.

av S 2 juni, 2011 14:23. Svara #

Ja det var ju också ett sätt att se på det, att om man ‘klarar av’ att dela sysslorna traditionellt så har tampas man inte med jämlikhetsproblem och behöver inte bota dem med praktiska lösningar. Intressant! Håller faktiskt med om att det är lite så med oss, jag känner inte mig hotad i min position som jämlik bara för att jag är hemma, det skapar inte obalans mellan oss, så därför kan jag vara hemma.

av joanna 3 juni, 2011 12:11. Svara #

Väldigt bra skrivet. Jag håller med om allt! Allt! Heja!

av Malin 2 juni, 2011 13:01. Svara #

Tack tack!

av joanna 3 juni, 2011 12:12. Svara #

Bra rutet!

*applåderar STORT*

av Rockmom 2 juni, 2011 12:55. Svara #

Tack :D

av joanna 3 juni, 2011 12:12. Svara #

Vilken älskad och hatad diskussion det här är! Jag har varit hemma med barn 4 år nu o trivs med det. Men har också under snart 4 års tid fått frågor om jag inte tror nån annan kan sköta mina barn, om jag inte tycker storasyskonet behöver socialisera sig lite, hon kan ju inte dela leksaker med andra barn o leker helt själv osv. Och så måste man försvara sig gång på gång… och inte för att tala om min karriär! herrejestas, jag som inte jobbat på fleeera år kommer aldrig duga till nånting alls på arbetsmarknaden! Det står mg upp i halsen!!

av mamman 2 juni, 2011 12:38. Svara #

Ja, jag tampas ju också med dom där frågorna. Väldigt konstigt att måsta försvara sig stup i kvarten för sitt val att vilja vara med sina barn. Det konstiga är ju att om nån ifrågasätter en familj som valt/tvingats sätta barnen på dagis så DÅ är det oförskämt, för det är kränkande osv. Men att kritisera att man är hemma är rumsrent? kan vi nu inte bara alla komma överens om att vi alla gör vad vi tror är bäst för våra barn och våra familjer, att vi alla vill våra barn väl, och så gör vi sen som vi vill med dagis?

av joanna 3 juni, 2011 12:15. Svara #

En av kommentarerna i den här debatten, som jag bara snabb ögnat igenom är denna ”Att vissa kvinnor stannar hemma drar ju ner kvinnornas löneutveckling överlag, deras beslut kastar skuggor över kvinnor som vill avancera på arbetsmarknaden”. Jag har ingen statistik, men jag vill påstå att det här är direkt felaktigt. Jag är en av ”de andra”. En som inte har barn och som därmed haft tid och energi att satsa på karriär. Jag kan inte ens säga att jag ”valt” karriär, det bara blev så. Vad andra kvinnor gör eller inte gör har inte påverkat min löneutveckling ett enda dugg. Inte en gnutta. Jag tjänar nästan 4 gånger mer idag än vad jag gjorde för fem år sen. Det som gjort nån skillnad är att jag jobbat hårt, mycket och varit duktig i en position där det syntes – i kombination med ren skär tur. Att jag jobbar i den mandsominerade industrin har också hjälpt. Jag lyfter på hatten till dem som vill vara hemma med sina barn. Det är er rätt att göra de valen. Det ska samhället inte blanda sig i. Jag är 100% säker på att skulle jag få barn, så skulle jag utan betänkligheter kasta ”karriären” ut genom fönstret och omprioritera. Vem bryr sig om 50 år vad du uträttat eller inte uträttat i ett dammigt kontor? Men historien om dig lever vidare i dina barn och barnbarn.

av Tanja 2 juni, 2011 12:20. Svara #

Det är klart du tjänar mer än för fem år sedan… Thats not it. Men jämför man kvinnor och mäns lön överlag så tenderar kvinnorlöner vara lägre då de missar tid på arbetsplasten, därmed också ev. vidarutbildningar, erfarenheter och kurser, då de är hemma med barn.

av Emma 2 juni, 2011 20:59. Svara #

Boktips – ”Gifted girls, troubled boys and the real difference between the sexes” av Susanne Pinker. Kvinnor tjänar mindre för att de gör andra val. För att många väljer familj framom karriär. För att de väljer yrken med hög social kontakt som ofta blir lönemässigt nedvärderat av samhället. En som är ute av ”spelet” några år på grund av de är hemma med barn tappar självklart i löneutvecklingen som det är idag. Jag skulle gå i graven för andra kvinnors rätt att välja vad de gör även om det är annorlunda än det jag själv valt! Jag har inte recept på det som i en familjesituation är rätt eller fel. Vad kvinnor ”missar” i arbetslivet är totalt beside the point om de själva inte anser det som viktigt.

av Tanja 2 juni, 2011 22:34. Svara #

Intressant att höra en annan vinkel på diskussionen från nån som ser det med helt andra ögon!

av joanna 3 juni, 2011 12:17. Svara #

Vilken fin kommentar Tanja. Det där har jag också tyst tänkt på när jag läst debatten. Sämre löneutveckling för kvinnor är ett komplext (och viktigt!!!) problem som vi nog inte löser genom att tvinga hemmamammor ut i arbetslivet.

av Ylva 3 juni, 2011 11:36. Svara #

Du har haft mer tid, och lugn och ro än mig att skriva ;)

av Eva 2 juni, 2011 11:40. Svara #

haha :D Ja jag tappade konceptet litegrann den här gången ;) Jag har följt den här envisa debatten i tysthet så många gånger och bara tänkt att jag inte orkar ge mig in i det och kniper käft men nu rann det över ordentligt :D

av joanna 2 juni, 2011 11:42. Svara #

Skriv en kommentar

Publiseras ej.

Om du har en.

Anti-Spam Quiz:


Papper.fi